Work in progress

Som ni ser så ser headern ut som den gör just nu. Den är under uppbyggnad så det ska givetvis bli förbättring på den. Jag tycker det är bra att ingenting blir färdigt på en gång utan att man får jobba lite på det, se fram emot det som kommer. 
Just nu handlar mitt liv mycket om min kommande resa till Australien. Det är viktigt att ha drömmar. Det är ännu viktigare att göra en sina drömmar till verklighet. Vissa drömmar kanske inte går att förverkla men det finns alltid den där drömmen man tänker lite extra på, när livet känns jobbigt när man har tråkigt eller man bara känner att en förändring faktiskt skulle sitta helt okej just nu. Min dröm har alltid varit Australien under de jobbiga stunderna i mitt liv. Mitt liv har varit ganska kämpigt. Av många olika. Jag har alltid varit missuppfattad av alla under min barndom. Av skolan, av vännerna, av mina föräldrar och syskon.

Tänk att min största dröm snart kommer gå i uppfyllelse. Alla de gånger jag gråtit, dragit mig i håret och bara velat ge upp allt. Skita i skolan en gång till, säga upp jobbet och bara gå hem och tycka synd om mig själv. Men varje gång har jag tänkt samma tanke: Det är inte jag! Jag gråter en skvätt sen reser jag mig och fortsätter. Min morot, mitt mål för att orka med allt i livets jobbigaste stunder har vart tanken på att en dag, då ska jag minsann visa alla som någon gång har tvivlat på mig, blängt på mig eller bara struntat i mig för att jag inte tillhörde de ”coola” gänget, att jag kanske inte har gått samma väg som alla andra, min väg har varit krokigare och har haft mer uppförsbackar, att jag klarar mig bra ändå. Väldigt bra faktiskt. Jag behövde inte tillhöra de coola kidsen på skolgården, det var helt okej för mig att vara en nobody då. För jag visste att när jag blir stor ska jag lyfta mina starka vingar sen ska jag flyga världen över istället för att sitta kvar i Sverige. Jag ska uppleva en annan kultur, smaka annorlunda mat, hitta vänner från hela världen, sova i hårda sängar på billiga vandrarhem, göra sånt jag aldrig någonsin har gjort och jag kommer att komma hem till Sverige, till Västerås igen med huvudet högt, ett leende på läpparna, underbara minnen i skallen och fantastiska bilder i kameran.

Jag passade aldrig in i skolan bland resten av barnen och tonåringarna för jag hade redan mål som var så mycket större än dom visste, än vad jag själv visste. Dom gick runt och pratade om vilket gymnasium de ville gå på och vilket framgångsrikt jobb de vill ha i framtiden. Jag var annorlunda, jag förstod det inte då, jag förstod inte varför jag alltid blev utanför och bortglömd. Nu förstår jag att vara annorlunda är bra. Att gå sin egen väg är också bra. Jag har vågat göra det JAG vill. Inte vad andra tycker man ska göra.